Skapande skulptur 2011

Här kan du se vad årets elever på kursen Skapande skulptur vid gymnasieskolan Kunskapskällan i Herrljunga har åstadkommit under den gångna terminen vt 2011.

Så här blir skulpturerna till
Skapande skulptur 2007
2008
2009
2010

Summa sidvisningar

Inga inlägg.

Startsida

Prenumerera på: Inlägg (Atom)

Extro

Extro (Extrohopitorius)

Anfäder: Extrons anfäder härstammar från isbjörnen och började utvecklas när pol-isarna började smälta.Vi antar att de fick längre ben pga av att de behövde kunna hoppa längre för att kunna ta sig fram på olika is block i havet.

Habitat: Extron lever bara på Antarktis och Grönland och ett få tal i norra Kanada.

Kroppsfunktion: Extrons längd (på två ben) är för honor 180 cm och för hanar är det 260 cm. Honorna väger ungefär 200 kg och hanarna väger ungefär 650 kg. Extron har en ganska stor överkropp, detta beror på att den har ett stort hjärta, för att kunna pumpa så mycket blod som möjligt, när den jagar. Den stora magen beror också på att den har två magsäckar, en smälter maten (den funkar ungefär som vår) medan den andra bara lagrar mat, om Extron inte får något byte tar nersmältningsmagsäcken från förvaringsmagsäcken. De han både springa och hoppa i 150km/h, så de är väldigt snabba för sin vikt. Hanarna har gift som de sprutar genom sina sabeltänder, honorna har inte detta pga av att de kan lättare få byten då de är mycket snabbare. De jagar på dagarna och sover ungefär 5 timmar på natten. Extron kan bli upp emot 40 år.

Matvanor: Extron är en köttätare och äter bara kött. Den jagar så att honorna och dess ungar är i en flock och hanen är själv. Honorna tar ner sina byten genom att hoppa upp på bytets rygg och ben så det faller till marken. Honorna brukar ha en fångst procent på 85%. Hanarna har det lite svårare, de är ensamma när de jagar men de har ju sitt gift som en stor fördel, därför är fångstprocenten inte så långt efter den ligger på 72%.

Karaktärsegenskaper: När det gäller honorna och dess ungar är Extron ett flockdjur, men hanarna är riktiga enstöringar. Hanarna förblandar sig enbart med honor under parningssesången, när de väl är färdiga drar de sig undan. På detta viset har antalet Expoar ökat efersom inga hanar ser ungarna som hot.

Fiender: Extrons ända fiende är människan, förr i tiden jagade man dem för deras päls, men nu är det förbjudet att jaga en Extro.

Avkomma: Extron är ett däggdjur, graviditetstiden är 12 månader. Ungarna är helt hjälplösa när de föds och är helt beroende av mammans otroligt feta mjölk, värme är även otroligt viktigt, man kan jämföra en Extrounge med en liten vit hårboll. Ungarna föds med tänder, men de är ytterst små. Hanar lämnar mamman vid tre års ålder, då den är könsmogen. Honor lämnar mamman vid samma tid, men kan stanna kvar i mammans flock om den vill, en del honor söker nya flockar för att få en högre status inom flocken.

Swaaidiere

Swaaidieren härstammar från vildkatterna i Sydafrika, Felis silvestris cafra. Den vandrade utmed udden på Afrika när landmassan bröt sig loss från resten av kontinenten.

Utvecklingen från vildkatt till flygande ödla ser först ut som långt och nästintill omöjligt, men den har naturvetenskapliga förklaringar. I flera tusen år var den nära på att dö ut p.g.a. de hänsynslösa loppor som levde där. När Sswaaidiere var på gränsen till utrotning började individerna födas med allt mindre päls och till slut var de nakna. Nu hade de inte längre problem med loppor och Swaaidiere såg mest ut som en vanlig nakenkatt. Människorna som följt med ön ville inte ha med loppsmittade vildkatter att göra så de hade lämnat dem ifred. Men när de inte hade det problemet längre började katterna tämjas. Samtliga rovdjur på ön började se människorna som deras största hot och ”snart” var människorna borta. Vid det här laget hade människorna även på fastlandet förstört så mycket att de var på väg att dö ut. Eftersom inget djur hade haft den andre som fiende utan kämpat mot människan tillsammans började nu den riktiga kampen. De hade inga skydd mot de andras styrkor och det blev en hård och brutal kamp där bara de starkaste överlevde. Den naturliga utgallringen tog flera miljoner år och där är vi idag, med den fullt utvecklade f.d vildkatten Swaaidiere.

Det är ett fantastiskt djur som evolutionen tagit fram. Den är som vuxen mellan 100 och 120 centimeter lång men honorna är ca 10 centimeter längre. De väger runt 30 kilo och äger sex vingbeklädda ben. Dennes avlånga form gör att den kan röra sig mycket snabbt och smidigt i luften. Svansen är en enda formbar muskel som den i luften kan ändra form på och då använda som roder. Den styr respektive seglar med vingarna på de fyra bakre benen medan de två vingarna fram används för att skapa fart. Runt nacken finns flera ”taggar” som bara är hårda när djuret känner sig hotat eller ska imponera på en hane, för här är det honorna som ska visa sig präktiga och hanarna som väljer. Taggarna skimrar i olika färger som är starkast runt 30 års ålder och avtar sedan med åren.

Den är vaken på eftermiddagen och natten men jagar bara då det är mörkt. Så lever den året runt och blir ca 60 år. Den äter helst andra rovdjur och bär. Det gör Swaaidieren till allätare även om den föredrar kött. De har vassa framtänder men mer kraftiga och tåliga hörntänder som den kan krossa ben med. Den har två magar, en för köttet och en för bären, för att kunna utnyttja båda alternativen så gott som möjligt. De jagar i flock och delar solidariskt på bytet så att så många som möjligt ska överleva och flocken hålla sig stark. Det är ett oskyggt djur men inte dumt.

De har en väl utvecklad hjärna och lever civiliserat. När de blir könsmogna skaffar de sig en partner som de lever med resten av livet. Honan lägger ca fem ägg vartannat år. Familjen blir flocken och när ungarna hittar sina respektive skapar de en egen flock. Föräldrarna turas om att vakta äggen/ungarna och jaga.

Sergaprag

Anfäder: Sergapragen härstammar från den svenska svarta skogssnigeln.

Habitat: Sergapragen lever oftast i löv och barrskogar. De trivs framförallt bäst när det är fuktigt och vått i marken. När de sover eller vilar befinner de sig i skuggiga oråden som t.ex. under lövhögar eller hål i marken.

Kroppkonstruktion: Fullvuxna är ca 30-40cm höga medan ungarna är runt 10-20cm. De har en kraftig muskulatur på deras ben eftersom de ska kunna springa ifrån potentiella hot. Halsen är kraftigt byggd, själva magen och bröstet är också kraftigt byggda.

Matvanor: Sergapragen lever största delen på insekter och kryp som förekommer i skogen. Men kan även smaska i sig olika slags bladväxter.

Karaktärsegenskaper: Lever mestadels ensam men tycker om sällskap. Sergapragen är i allmänhet lätt att se men gömmer sig oftast när den känner sig hotad.

Fiender: Sergapragens största hot är det ökande antalet srivor i Sverige. Srivors vanligaste föda är nämligen sergaprager. De numera sällsynta rovdjuren som varg, björn och räv är också stora faror för sergapragen.

Avkomma: Sergapragen lägger ägg precis som sin anfader snigeln. Sergapragen lägger runt 5-10 ägg per kull efter en fyra veckors graviditet. Honan tar hand om ungarna tills de klarar sig själva (5-6 veckor) medan hanen springer iväg och letar efter en ny hona.

Spinacolores

Spinacolores har utvecklats från sköldpaddan. Det kan man se på dess kraftiga, skyddande skal som täcker kroppen och på de kraftiga bastanta benen som ser ut att bestå av tjocka hudliknande flikar och de korta bastanta benen. Det som skiljer den från att helt se ut som en sköldpadda är den färgstarka näbben.

Den lever i de tropiska delarna av världen och man hittar den vanligtvis i närheten av en vattensamling i skogsbrynet där den ligger och lurar på fiskarna. Än så länge har den ingen konkurrens om sitt habitat och får leva ostört.

Den är ungefär 30-40 cm hög och ytterligare 20-30 cm om man räknar med huvudet, längden är ca 50 cm och den väger omkring 35-45 kg. Den har en tunga på 20 meter som ligger i en ”påse” på halsen. Tungan använder den för att kunna fånga fiskar i vattnet från ett säkert avstånd och även för att fånga djur som sitter i träden. På grund av dess knubbiga ben rör den sig inte speciellt fort och har en ganska klumpig gångstil. Den är ute och letar föda under dygnets ljusa timmar. Dess ålder är fortfarande okänd.

Den är köttätare och föredrar att äta fisk men äter även djur som t.ex fåglar. Den har små sylvassa tänder som sliter sönder bytet.

Den är ganska skygg och föredrar att leva ensam men under parningssäsongen, mars till juni lever dem i par. Den håller oftast till i lugna områden där den kan vandra omkring.

Holkovius

Hulkovius

Hulkovius är byggd som en människa, men med lång hals, klor istället för fingrar och ett vargliknande huvud. De kan bli upp till 2,5 meter långa och då inte med halsen räknat, den är nästan lika lång som kroppen.
I Tysklands djupaste skogar hittar man dem, de bosätter sig gärna vid ett vattenhål i skogen eller vid en liten bäck. Bönder jämför dem med räven, då de ibland söker sig till stora gårdar ute på landet för att rycka till sig ett får eller två. Fåren de fångar äter de inte på plats, utan med hjälp av klorna släpar de iväg bytet till området där deras familj sitter och vaktar.
Flocken består ofta av 2 föräldrar och en till två valpar. De kallas valpar eftersom de föds med lite päls på kroppen för att lättare hålla värmen på vintern eller regniga dagar, men med tiden fäller de av pälsen. Det enda hår som fortsätter att växa är håret på huvudet och skägget på hanarna.
Trots sin muskelbyggnad är de inte kända för sin kondition och kan ibland vara riktigt lata. Men en dålig dag och ett dåligt humör kan de bli riktigt farliga och föredrar då att slita allt som rör sig i stycken inklusive sin partner om det är riktigt illa.
Vilsna Hulkovius djur kan ibland bli förvirrade och ansluta sig till en vargflock istället för sin egen art, men de dör snabbt ut eftersom de inte kan föröka sig då.

Louis Vuittonimus

Louis Vuittonimus har utvecklats från möss i Centralamerika och silkesapor i Bolivia. Det har blivit svårare för mössen att hitta föda så de har dragit sig nedåt på kontinenten. Men för att överleva har de börjat utvecklats till apliknande djur, och på så sätt kan de även föröka sig med silkesapor. De är tvungna att få tag på sin föda som både finns på marken och i träden. Därför har de utvecklats till ett mer apliknande sätt.

Louis Vuittonimus bor både i träden men mestadels på marken. De bor ofta med någon annan av samma ras, eftersom de är ganska sociala djur. Boet består av en nedgrävd grop med kvistar, blad och annat naturmaterial runt om som lite skydd och kamouflage. Om de bor i träden så gör de ett fågelliknande bo med kvistar.

Louis Vuittonimus väger mellan ca 3 till 4 kg och är mellan 30 till 40 cm lång. Den blir mellan ca 12 år. Den har en lång svans på ca 20 cm som den använder för att fånga insekter och kunna röra sig fort i träd. Eftersom den är rätt liten och smidig så rör den sig fort. Dess päls är tunn och de fäller den i stora tussar. Detta används ofta i sidentillverkning. Louis Vuittonimus har fått sitt namn från klädmärket Louis Vuitton som var de första med att använda pälsen till tyg. Innan dess är det oklart vad den hette.

Den äter insekter, frukt, nötter. Tänderna är vassa för att kunna gnaga på nötterna. Därför har den även fått en kraftig käke, för att kunna tugga det hårda innehållet. Tack vare sin långa och snabba svans kan den även fånga insikter och dra ner frukter från grenar.

Louis Vuittonimus är ett socialt djur, men om den inte gillar något så visar den det genom att ge ifrån sig ett högt tjutande ljud och går därifrån.

Den är ett däggdjur och sköter om ungarna tills de kan klara sig själva. Detta moment kan ta ca 1 vecka. Både mamman och pappan tar hand om barnen. Medan den ena vaktar barnen, fixar den andra födan.

Camelus

Camelus aegagrus hircus

Camelus aegagrus hircus är en Kamel-get som har muterats genom 200 miljoner år av svår torka.

Kamel-Geten bor i gränslandet mellan öken och savann för att minimera attacker från rovdjur.

Då Kamel-Geten är liten i storlek, ca i meter hög och 2 meter lång med en vikt på ca 150 kilo så behöver den inte så mycket vatten och mat varje dag. Den har ärvt Kamelens egenskap att hamstra vatten och fett för att klara vandringar genom öknen när de migrerar från savann till savann.

Dess största fiende är Tigrarna och Lejonen. Många Kamel-Getter har ingen chans mot dessa rovdjur, dock så har de väldigt lätt för sig att para sig. Då chansen att få tvillingar är stor så går populationen ett ständigt plus. De är motståndskraftiga mot diverse sjukdomar. Dom har även utvecklat ett naturligt gift mot löss och har därför bra skinn och päls.

Djuret är vänligt mot mindre djur som har neutrala färger, såsom apor och Wombats. Den är även accepterande mot de få människor som finns kvar. Man har samlat skrifter från beduiner som använt djuren som bärdjur. Domesticerade är dom extremt lojala och om den skulle tappa bort sin ”ägare” så går den runt och luktar efter h*n och utstöter djup bröl som ett lockrop till ägaren.

Känguruget

Känguru-get

Känguru-geten vill leva i värme, men gillar tät skog och klippiga berg, där den kan gömma sig lätt. Därför så lever den i svenska skogar. Den är ganska stor och väger en hel del. Den hoppar fram med sina starka ben i snabb fart. Den har även en svans som den kan skydda sig med. Känguru-geten är ett nattdjur med mycket bra syn, och duktig på att ta sig upp genom bergen. Någon i flocken är alltid vaken för att hålla vakten så ingen fiende kommer. De är inte lika synliga på vintern. Då söker de sig till lite varmare ställen. Under sommartid är det lättare för kängaru-geten och leva, det är varmt, mycket mat, och även lättare att gömma sig bland alla andra växter. Dom går aldrig ut på någon åker, eller utan för skogen för de är rädda för folk, eller andra saker som rör sig.

Känguru-geten är växtätare. Den äter frukt, knoppar, gräs och örter. Den äter mycket och ofta, den äter ca 15 kg om dagen. Den måste få mycket energi så den orkar, eftersom kroppen är stor och tung men ändå smidig.

Den är ett flockdjur, fast dom är nästan aldrig mer än 5-6 st i varje flock, då blir det för svårt att gömma sig om det kommer någon fiende.

När känguruget honan blir dräktig tar det 5 månader innan kalven födds. Även hanen tar hand om kalven, den äter gräs och örter när den är nyfödd. Ungarna kan stanna i flocken, eller hitta den rätta att dela livet med i en annan flock. Då de hittar en ny flock, eller bildar en egen. En känguru-get hona kan få högst 2 barn om året.

Pingvinslok

Pingvinsloken är en pingvin med ett långt ``näsparti´´ som en myrslok. Myrsloken har dött ut på grund av att de blev mycket kallare klimat och myrorna dog ut när isarna börjar sprida sig över jorden.

Pingvinsloken lever i syd och nordpolen. De är 1 meter höga och väger 10 kg. Den rör sig inte så fort men när den glider ner för isar kan den komma upp i hela 70 km/h. Pingvinsloken har sin parningssång under januari till maj månad och de har samma partner hela livet, de är faktiskt så att hannarna tar hand om äggen och honan fixar maten åt ungarna när de har kläckts. Pingvinsloken är inte någon mästare på att simma så om den ramlar i en vak så är den näst in till körd, den får sin mat genom att suga in vatten med skaldjur och små fisk isom den filtrerar i näspartiet. Pingvinsloken tål inte varma klimat på grund av sin tjocka päls, den tål bara 6 grader i 4 dagar sen dör den av värmeslag, men den tål där emot upp till hela -70 grader. Som ni nog förstår så är det mycket kallt vid polerna. Pingvinsloken har alltså en päls som har färgerna vitt, svart och lite brunt. Pingvinsloken lever i mindre flockar och gillar inte varandras flockar OM inte en flock blir anfallen av en isbjörn eller en vargfisk. Vargfisken är ett mäktigt djur som kan leva både på land och i havet, den kan kamouflera sig i sin omgivning och är helt och hållet livsfarlig.

Bloggintresserade

Om mig

Anna Asklund: Kreativ person, konstnär,äntligen BEHÖRIG bildlärare och slöjdlärare.

Visa hela min profil

Temat Bildfönster. Använder Blogger.